Förluster mot Öster och Helsingborg

Besvikelserna fortsätter att avlösa varandra, sedan min senaste text har Värnamo nämligen förlorat två nya matcher och lagom till midsommar parkerar man på nedflyttningsplats. De två senaste motståndarna har hetat Öster och Helsingborg. Mot ex-allsvenska Öster blev det 3-0 efter att Värnamo varit för långsamma i omställningarna. Mot Helsingborg såg det förvisso annorlunda ut, men om ens egen offensiv är tam blir det svårt när motståndarna gör 1-0.

I Växjö startade Värnamo helt okej. Bla har Meriluoto två möjligheter i upptakten. I den 14:e minuten leder dock ett bolltapp från Kujundzic till en snabb omställning där Ask skickar bollen till Carlstrand som kommer en-mot-en mot mittbacken Andersson. I takt med att forwarden sprintar framåt backar Andersson. Någonstans runt straffområdeslinjen skjuter Carlstrand och avslutet letar sig in bakom Keto som lagt vikten på fel ben. Innan halvtimmen är spelad har Öster gjort två nya mål, och även ytterligare ett på offside. Det var tydligt att IFK inte kunde hantera kontringarna. Resterande del av matchen är en transportsträcka där Öster tillåter Värnamo att ha boll medan de försvarar sig tryggt.

När skåningarna kom besök var det annorlunda. I början av drabbningen är båda lagen försiktiga där det defensiva och riskminimering prioriteras. Båda innermittfältarna, Kamara och Ishaq, sjunker långt ner när IFK försvarar. Helsingborg äter sig dock in i matchen och i den 34:e minuten får Gigovic en superchans efter ett slarvigt bolltapp av Kamara. Strax efter det görs 1-0 efter ett avslut från Sadiku. Under den andra halvleken är det svårt för Värnamo att sätta en ordentlig press, I stället är det Helsingborg som är mer konkreta. Förvisso har Antonsson ett stolpskott på slutet och en klumpig mottagning från Andersson förhindrar att det blir 1-1. Trots det anser jag att HIF vinner välförtjänt.

Som vanligt försöker jag analysera varför det blivit som det blivit. En central orsak bakom kräftgången är att mittfältet inte fungerat sedan Thern skadade sig. Det gäller oavsett vem som spelat där. Mot Öster ställde IFK upp med en 4-3-3-formation och då var det Kujundzic, Robertsson och Bozicevic som utgjorde den centrala linjen. Mot HIF var det 4-4-2 och då var det Kamara och Ishaq som var innermittfältare medan Shamoun och Johansson tog varsin kant.

Mittfältet behövs för att hålla ihop laget. Mittfältarna måste kunna hålla i bollen, utgöra spelalternativ för medspelarna samt servera bollar till dem. Det är särskilt viktigt för ett lag som Värnamo som försöker spela längs marken. Ett starkt mittfält gör det också möjligt att styra tempot vilket är en rejäl tillgång om motståndarna har momentum eller jagar ett mål. Mittfältarna har också en defensiv funktion. Genom att vinna dueller och blockera passningsvinklar i mitten blir det svårare för motståndarna att anfalla. Värnamos mittfältare har alltså inte kunnat axla dessa uppgifter. Det är för många bortslagna bollar och dåliga förstatouchs vilket gör det svårt att etablera ett bollinnehav. Man har också en tendens att hamna långt ifrån varandra och det ger motståndarna ytor vid bolltapp. Detta blev tydligt mot Öster som utnyttjade dessa hål när de ställde om.

En aspekt som uppmärksammades efter förlusten mot Öster var brist på snabbhet. Värnamo Nyheters journalist Henrik Hultqvist kritiserade klubbledningen för att få snabba spelare värvats. Det går att ge honom rätt på så sätt att mittbackarna Andersson och Bergqvist inte har speed som sin styrka. Det har inte heller mittbacken Rapp eller den defensiva mittfältaren Robertsson som också brukar spela. Utöver Öster-matchen har dessa problem synliggjorts mot både Varberg och Norrby där IFK inte hängde med i motståndarnas kontringar. Samtidigt går det att problematisera Hultqvists påstående. För tre år sedan, när Värnamo blev femma i Allsvenskan, var det Eriksson och Grozdanic som var mittbackspar. Ingen av dem är snabb. Det som var Hellbergs framgångsrecept går att relatera till det jag tidigare skrev. Under hans år satt laget ihop på ett bättre sätt vilket gjorde att pressingen, bollåtererövringen och passningsspelet höll klass. Det bidrog i sin tur till att mittbackarna inte blev lika utsatta.

En annan viktig aspekt som gjort sig påmind igen är duellspelet. Dessvärre har jag inte tillgång till statistik över vunna dueller men det hade varit mycket intressant att se. Det känns nämligen som om IFK förlorar många dueller och det blir ofta passivt, särskilt i zonen strax utanför straffområdet där motståndarna kan promenera sig igenom. Ett exempel på det går att identifiera i den 34:e minuten (mot Helsingborg) när Sadiku gör sitt mål. Sekvensen börjar med att Svensson får bollen på vänsterkanten och har en en-mot-en-duell mot Kamara. Kamara gör ett försök att ta bollen men han ser klen ut. Svensson passar sedan till Sadiku och Meriluoto, som droppat ner, försöker ge Sadiku en tryckare men det är för svagt. I stället kan Sadiku vrida kroppen rätt och placera in 1-0. Eventuellt kan man också ge Andersson en släng av kritik-sleven. Han borde nämligen tagit ett steg upp precis innan skottögonblicket för att blocka ytan. En stor del av fotboll handlar om att vinna dueller och andrabollar. Om man förlorar för många blir det i praktiken omöjligt att vinna, oavsett taktik från tränarbänken och teknisk skicklighet.

Även försvaret inuti det egna straffområdet är en brist. När en motspelare har bollen inne i boxen blir det både passivt och försiktigt samtidigt som spelarna är för bolltittande och tappar markeringar. Det finns ett bra exempel på det i den 56:e minuten (mot Helsingborg) där Nyarko passar till Svensson som tagit en löpning in i boxen. Svensson tar emot bollen i en dålig vinkel men på andra sidan finns Biten som står ensam. Om jag inte missminner mig så är det sex utespelare från Värnamo inne i straffområdet men ändå får högerbacken vara omarkerad. Bollen hamnar till sist hos ytterbacken vars avslut går utanför.

Defensiven har alltså brister men det gäller också offensiven. På dessa matcher gjordes inga mål och på de senaste fyra matcherna har endast ett mål gjorts. Jag funderar emellanåt kring vad Tufegdzic har gett spelarna för instruktioner och om det finns några inövade mönster. Det enda som kan identifieras är inkasten där man siktat på Andersson eller Bergqvist som ska gå på första ytan och skarva vidare. I öppet spel känns det alltså väldigt rörigt och spelarna är inte samspelta. Hur vill Tufegdzic att man ska sätta upp anfallen? Vilka ytor ska sökas och vart ska man springa? Genom att ha någon strategi att utgå från går det att få upp fart i anfallsspelet och det blir svårare för motståndarna att försvara sig mot.

Det måste också nämnas att Meriluoto och Antonsson varit iskalla. De har spelat varje match men endast gjort två respektive ett mål. Det är katastrofsiffror. Noterbart är att mittbacken Andersson gjort lika många mål som dessa tillsammans. Delvis kan det kopplas till det som skrevs i föregående stycke; det kollektiva samspelet funkar inte och det kan ingen enskild spelare beskyllas för. Samtidigt ska det noteras att det funnits chanser men dessa har bränts. Exempelvis hade Antonsson en fin chans i den 20:e minuten mot Öster. Det börjar med ett långt inkast som Andersson skarvar bakåt. Där hittar han Antonsson som får ett bra läge i straffområdet men skjuter utanför. I den 59:e minuten kom en ny chans, där ett inlägg går in i boxen och där Östers mittback Adolfsson oturligt skarvar den bakåt. Där bakom står Meriluoto och lurar men han får inte bollen på mål utan reagerar för långsamt. Finländaren hade en annan möjlighet i den 49:e minuten mot Helsingborg. Det börjar med ett inlägg från Johansson som går mot Antonsson som är i en dålig vinkel. Med en enkel bredsida spelar han till Meriluoto som står omarkerad och rättvänd inne i boxen men vars avslut går utanför.

En nyanserad skribent likt mig försöker också lyfta det positiva. Mot Öster gjorde Värnamos en av sina bättre offensiva matcher. Tufa försökte nämligen spela med ”gasen i botten” där båda ytterbackarna, Rapp och Björnström, hängde med i anfallet. Det bidrog också till fler spelalternativ högt upp vilket ledde till fler bollar in i boxen och fler konkreta möjligheter. Man var värda minst ett mål i den matchen.

Värnamo har endast tagit en poäng på de senaste åtta matcherna och ligger på en katastrofal 15:e-plats efter elva omgångar. Förvisso trodde inte jag att IFK skulle springa hem Superettan och jag har även varit osäker kring om en topp-fyra-placering är trolig. Samtidigt trodde jag att den erfarne Tufegdzic och ett hyfsat spelarmaterial skulle skapa en tillräckligt stabil grund för att man skulle vara i mitten. Det har inte blivit så. Att Tufegdzic är kvar på tränarbänken är faktiskt lite förvånande med tanke på hur det ser ut på planen. Möjliga orsaker bakom det är att sportchefen Pettersson har stark tilltro till serben och tror på en förbättring. En annan potentiell orsak är att man inte har någon lämplig ersättare. Erfarenheterna från de senaste åren visar att det inte automatiskt blir bättre för att man byter tränare.