Värnamo-Ljungskile: 2-3 (0-1)

Värnamo förlorade den första matchen efter uppehållet med 3-2 och det går att dra olika slutsatser efter drabbningen. Det finns positiva tendenser i det offensiva spelet och enligt mig var IFK värda minst en poäng. Samtidigt blir det förlust igen och i slutändan är det resultatet som räknas. Dessutom finns det orosmoln kopplat till det defensiva spelet. Värnamos tabellsituation är svår och just nu känns division 1 mer trolig än en fortsättning i Superettan.

Bergstrands första elva, i en tävlingsmatch, var följande:

Keto
Motaraghebjafarpour – Andersson – Bergqvist – Björnström
Zulovic – Johansson – Kujundzic – Meriluoto
Claesson – Antonsson

Det är samma spelare som startade i träningsmatchen mot danska Naestved. Noterbart är att Claesson hade en mer släpande ”nummer-tio-roll” och han fick därmed röra sig ganska fritt. Den första halvleken kan delas upp i tre delar beroende på vem som har momentumet. Först var det Ljungskile, sedan Värnamo, och sedan Ljungskile igen. Under den ”tredje perioden” gjordes Ljungskiles 1-0-mål. Under den andra halvleken var det Värnamo som hade mest boll men emellanåt stack Ljungskile upp och hotade. IFK:s offensiv blandade och gav med både fina initiativ samt två mål, och en hel del slarv.

Tyvärr är det svårt att godkänna det defensiva spelet. Utöver att man släpper in tre baljor så har Ljungskile flera farligheter. Värnamos strategi var att förvara sig kompakt med ett 4-4-2 där man försöker göra det svårt för Ljungskile att hitta ytor i de centrala korridorerna. Precis som mot Naestved så är positioneringen hyfsad men det fysiska duellspelet brister gång på gång samtidigt som enkla misstag görs. Precis som med Tufegdzic så lyckas också motståndarna hota Värnamo via snabba omställningar efter bolltapp.

Det första målet kommer i den 33:e minuten och sekvensen börjar med att Ljungskile får ett inkast högt upp på deras högerkant varpå bollen hamnar hos Nilsson. När Nilsson tar emot bollen så har han Björnström, Bergkvist, Kujundzic och Johansson runt sig men ingen lyckas ta bollen från honom. Det är på tok för passivt! Det gör att anfallaren kan passa till Omar som in sin tur förlänger till Uluz som befinner sig i en friare yta. Det gör att Uluz kan avsluta, ungefär från straffområdeslinjen, och bollen letar sig in i mål. Som supporter är det frustrerande att bevittna det tama duellspelet.

Det andra målet görs i den 57:e minuten. Det börjar med att det är en kamp om andrabollen på mitten som slutar med att Nilsson får ut bollen till Omar som är på kanten. Ytterbacken Motaraghebjafarpour är högt upp och det gör således att Omar hamnar en-mot-en mot Andersson ute på kanten samtidigt som han springer uppåt i banan. Med sig i anfallet har han Rasheed som är steget före den inbytte backen Robertsson. Det slutar med att Omar slår en passning i sidled som Rasheed styr in. Det tredje målet, i den 64:e minuten, är individuell briljans från nämnde Omar som får bollen på kanten och hamnar en-mot-en mot Motaraghebjafarpour. Genom snabba förflyttningar får han en fri skottyta och det utnyttjar han på bästa sätt.

Dessvärre går det att identifiera individuella brister hos förvararna. Mittbackarna Andersson och Robertsson gör sig skyldiga till enkla misstag. I exempelvis den 18:e minuten slår Andersson en livsfarlig passning centralt i banan som hamnar hos Omar. Han driver framåt och passar till Ljung som får ett skottläge och prickar ribban. I den första halvlekens femte tilläggsminuten får Nilsson nicka ostört i en farlig yta efter att Robertsson tappat markeringen på honom. Vidare hade gjorde ytterbacken Motaraghebjafarpour en medioker insats ur defensivt hänseende. Han hade tydliga problem med att hantera Omar.

En aspekt som kan kopplas till matchen är förmågan att hantera Ljungskiles momentum. Under den första halvleken fanns som bekant två sådana perioder och dessa var svårhanterliga för Värnamo. IFK blev nämligen låga och passiva. För att hantera sådana situationer krävs ett skickligt kollektivt passningsspel där det finns trygga passningsfötter centralt och där de andra spelarna utgör spelalternativ. Förvisso är det inte enkelt för ett lag vara nedtryckt och det går inte att lasta en enskild spelare för att en sån situation uppstår. Ändå känner jag mig nödgad att rikta rampljuset mot Johansson och Kujundzic som utgjorde innermittfältet. Mot Ljungskile kunde de inte hantera bollen i de trånga ytorna som uppstod när Värnamo var nedpressat och det fysiska spelet är mediokert trots tappert löpande. Under andra halvleken hade Claesson för övrigt en lägre utgångsposition för att försöka åtgärda detta.

Det som är positivt från matchen är dock det offensiva som såg bättre ut än under Tufegdzic. Det är många som deltar i anfallen och konstruktiva löpningar görs. Passningskvalitén var också god. Jag tyckte det var bra kombinationsspel på kanterna, särskilt mellan Björnström och Meriluoto på vänstersidan. Centralt var Claesson nyttig med bra löpningar och kloka passningar. Det är en riktig klasspelare. Målen som görs är båda via nick. Det första är en hörna från Björnström som Claesson nickar in och det andra är ett inlägg från Johansson som Meriluoto får pannan på.

Förutom målen så finns det fler konkreta exempel som indikerar att Värnamos offensiv var bra. I den 19:e minuten slår tex Meriluoto ett inlägg som går mot Claesson som är på den bortre stolpen. Han får i väg ett avslut som blockeras varpå andrabollen hamnar hos Zulovic som får två möjligheter men bägge blockeras av Lungskile-spelare. I den 25:e minuten kommer ett nytt inlägg från Meriluoto som går mot Johansson. Hans mottagning brister vilket gör att Ljung får en tå bollen. Ljung råkar dock styra den till Björnström som får ett fint skottläge men det räddas av Eriksson i målet. Den efterföljande hörnan hamnar perfekt hos Antonsson som får testa på volley men skottet går rakt på målvakten. Den brända chans som svider mest är dock den i den 81:a minuten då Meriluoto frispelar Antonsson som kommer i friläge men skjuter utanför.

Det som därmed är negativt är ineffektiviteten, särskilt från Antonsson som är värvad för att göra mål. Frågan är om Bergstrand vågar bänka honom? Och även, finns det någon mer pålitlig målgörare i truppen som kan spela centralt? En annan offensiv begränsning som kan identifieras är omställningsspelet. Det går långsamt och spelarna är osynkade. Det fanns som bekant tillfällen då Ljungskile anföll och hade flera lirare med sig i anfallet. När väl Värnamo gjorde bollvinster så kunde man inte kontra in något mål.

Personligen tror jag att rekryteringen av Bergstrand kan bli bra på sikt men problemet är att läget är akut. Om IFK vill spela i Superettan nästa säsong så finns det inte utrymme för att förlora en massa matcher under augusti och september med löftet om att det blir bättre på sikt. En annan fråga är också ifall Bergstrand är villig att träna laget om det blir division 1 nästa år. Risken är att han lämnar vid en degradering och att Värnamo måste börja om på nytt med någon annan efter nyår.

Det sista jag vill skriva är att Bergstrand må vara en skicklig tränare men han kan inte lösa allt. Flera av spelarna är ur form och/eller saknar självförtroende vilket syns på plan. Som tidigare nämnt gjorde flera av backarna misstag samtidigt som Antonsson varit ineffektiv under säsongen. Det går att jämföra med Ljungskile. Deras mittbackar, Örnblom och Maric, var stabila pjäser medan offensive Omars självförtroende sprudlar. Bergstrand kan inte styra allt och han har anlänt till Värnamo i ett tufft läge.