I skrivande stund är det uppehåll i Superettan och efter 14 omgångar är Värnamo nästsist. Det är en placering som innebär degradering till division 1. Upp till negativt kval har man fyra poäng medan det är ytterligare två poäng upp till säker mark. Det positiva är att mer än halva säsongen är kvar och det finns således poäng kvar att kämpa för. Förra året visade dessutom Örebro SK att det går att rädda en säsong efter en dålig vår. Beslutet att sparka Tufegdzic och plocka in Kim Bergstrand skänker också hopp. Samtidigt är det svårt att vara alltför optimistisk. Den senaste tvåårsperioden har nämligen kantats av besvikelser. I denna text följer mina reflektioner kring situationen, det handlar mest om varför det blivit så här. Fokus ligger inte på rekryteringen av Kim Bergstrand utan det kommer behandlas i en annan framtida text.
Insatserna mot Brage och Landskrona:
Inledningsvis tänkte jag skriva några rader om omgång 13 och omgång 14. För Värnamo innebar dessa matcher, föga förvånande, dubbla förluster. Mot Brage blev det 5-1 men man började matchen starkt. Under de första 35 minuterna för man spelet genom snabbt passningsspel och mycket rörlighet. Trots det är det 2-1 vid halvtid vilket är för svårhanterligt för IFK-spelarnas psyken. I den andra halvleken görs tre nya mål av Brage. Under matchen bekräftas Värnamos defensiva problem. I den första halvleken ser det nämligen rörigt och passivt ut när Brage levererar höjdbollar in i Värnamos straffområde. I den andra halvleken är man ständigt steget efter när Brage kontrar, oftast med Nordh i spetsen.
Det offensiva är klent och de farliga chanserna är få. IFK försökte spela sig loss på kanterna vilket ledde till att ytterbacken Ohlsson fick mycket boll. Inläggen från honom hamnade dock oftast hos en Brage-spelare. När man anföll på den andra kanten var det främst Johansson som fick leverera inlägg och inspel men dessa var inte mycket bättre. Eloge ska dock ges vid Värnamos mål. Det är ett anfall där Johansson passar till Shamoun, som passar till Antonsson som slår en boll till Meriluoto som hittat en lucka i hemmalagets försvar. Meriluoto tar emot och driver framåt, samt placerar in bollen i mål. Passningsspelet dessförinnan gick på en touch. Det är den typen av situationer där spelarna känns synkade som efterfrågas, men som sällan syns.
Mot Landskrona gör IFK en hyfsad första halvlek. Man ser ramstarka ut genom vunna dueller och hög passningsäkerhet. Återigen är de offensiva farligheterna få, fanns det ens någon? Faktum är att Landskrona är närmre ett ledningsmål trots att de sällan tog sig in i Värnamos box. I den andra halvleken kommer 1-0 i den 64:e minuten efter att Sylisufaj gjort mål på straff. Värnamo har inte förmågan att få till en seriös anstormning på slutet utan skåningarna vinner kontrollerat.
Som tidigare skrivet är ett syfte med denna text att diskutera varför Värnamo är i botten. En orsak som syns i dessa matcher, och som uppvisats tidigare, är spelet i boxarna. Man släpper nämligen in billiga mål och har svårt med chansskapandet. Mot exempelvis Brage är det bristfälligt defensivt arbete vid både mål ett och två. 1-0-målet börjar med att Granström slår en boll in i boxen och han söker Trpcevski. Anfallaren får tag på bollen men hamnar nästan vid kortlinjen, och har en dålig skottvinkel, samt står med ryggen mot lagkamraterna. Både Andersson och Rapp går upp i rygg på honom.
Trots att det är en svår situation för anfallaren så lyckas han vända om och passa till en omarkerad Nordh som sprungit in i straffområdet. Den sistnämnde nätar. I sekvensen kan man fundera kring varför både Rapp och Andersson går på Trpcevski vilket gör att Nordh blir omarkerad. Dessutom, om man går med dubbla försvarare mot en pressad anfallare, då ska han inte kunna vända om på det sättet som han gör.
Brages andra mål sker via en hörna. Bollen går mot en yta på den bortre stolpen där Rapp och Trpsevski tampas mot varandra. Anfallaren får huvudet på bollen, men mellan honom och målet står både Couliably och Keto. Hade de två sistnämnda stått ungefär 20 centimeter längre åt vänster så hade det inte funnits någon lucka för Trpsevski att sikta på. Men det gör dem inte. I stället lyckas forwarden få in bollen i en väldigt trång yta.
Mot Landskrona fanns det också exempelvis på enkla defensiva misstag. I den första halvlekens fjärde tilläggsminut slår Bruzelius ett inlägg som går mot mål. Keto bör kunna greppa eller boxa ut bollen, men tycks missbedöma den. Det slutar med att skott går i ribban och returen hamnar hos Sylisufaj som nickar. Förvisso går nicken rakt på Keto men bollen kan ha varit över linjen eftersom Keto står med båda fötterna innanför linjen. Domaren valde dock att ta ett beslut som tilltalade IFK.
Problemet på den andra änden av planen är att det inte sker så mycket. Samspelet mellan spelarna och den individuella skickligheten på den sista tredjedelen är under all kritik. Det leder i sin tur till att få chanser uppstår. Ett exempel på att spelarna är osynkade går att hämta från Brage-matchen. I den 14:e minuten slår Stagaard en idiotpassning som hamnar hos Shamoun som driver framåt. En två-mot-tre-situation uppstår där Shamoun och Antonsson kommer ensamma mot tre grönklädda spelare. De lyckas dock inte skapa någon av farlighet av detta. Det blir i stället ett tamt avslut från Shamoun. En tolkning som kan göras utifrån situationen är att de två spelarna inte har några inövade mönster för hur det ska agera i en sådan situation.
Den psykiska och sociala aspekten:
Ett annat problem för laget är det psykiska. Spelarnas självförtroende är nämligen i botten och deras psyken är väldigt sköra. Det leder i sin tur till osäkerhet på planen och att man inte kan hantera motgångar i de enskilda matcherna, det syntes bla mot Brage. Det är inte konstigt att flera förluster leder till en ond spiral med självtvivel vilket är svårt att ta sig ur. Samtidigt kan det också landa på tränarstaben och de erfarna spelarna likt Antonsson och Bergqvist. Dessa parter borde nämligen kunna sprida ett lugn i truppen och ingjuta mod. Efter uppehållet väntar Ljungskile vilket är en rival i bottenträsket. Om Värnamo släpper in ett tidigt mål så kan det bli en väldigt tråkig match.
En annan utmaning för den nytillträdde Bergstrand är att ena laget och skapa en vi-känsla. Via ryktesvägen har jag nämligen hört att det finns grupperingar i truppen. Det är inget jag kan bekräfta med säkerhet, men det vore inte orimligt. När resultaten går emot riskerar det nämligen snabbt att spridas dålig stämning samtidigt som flera längtar bort. Som tidigare skrivet var dessutom både 2024 och 2025 tuffa år för Värnamo. Om spelarna inte är ett ”lag” så kommer de negativa resultateten att fortsätta att staplas på varandra, oavsett taktik och/eller individuell kvalité. Förmågan att ena en grupp är för övrigt något som Jonas Thern har fått beröm. 94-hjälten är nämligen bra på att få alla att känna sig involverade och viktiga, även bänknötare.
Jörgen Petterssons lagbygge:
Ännu en förklaring bakom den nuvarande tabellplaceringen är sportchefen Pettersson som anslöt till IFK i februari 2025. Han lär inte känna sig nöjd med sin insats. Under hans första säsong blev det som bekant degradering med buller och brak. För sakens skull ska det påpekas att det inte enkom beror på honom. Tränaren Sibila hade nämligen inte anställts av honom och merparten av spelarna var värvade av föregångaren Ahmetovic eller av styrelsen. När det kommer till den här säsongen så är situationen annorlunda. Det var nämligen Pettersson som tog in Tufegdzic och han har haft ett sommar- och ett vinsterfönster för att forma sitt lag.
En aspekt som jag funderar kring är; vad är Pettersons långsiktiga ambition? Dvs, vilken typ av fotbollslag vill han att IFK Värnamo ska vara? Det som den tidigare sportchefen, Enes Ahmetovic, gjorde bra var att han alltid tycktes ha en tanke med vad han gjorde och ha en plan för framtiden. Många av spelarna som han tog in passade i det sättet som dåvarande tränaren Hellberg ville spela. När Ahmetovic rekryterade Mravac så var det en tränare som hade gått bredvid Hellberg under flera år och således var sprungen ur samma fotbollstänk.
När Sibila sparkades, vilket var av Petterssons styrelse, så togs Arne Sandstö in. Förvisso hade norrmannen erfarenhet av att träna små klubbar med begränsade resurser vilket tilltalar en klubb av Värnamos kaliber. Men samtidigt, sättet som han spelade skiljde sig mycket från tidigare Värnamo-tränare. Sandstö lirade nämligen rakt med fokus på snabba omställningar och inte att bygga possession. Presspelet som tidigare känts mer aggressivt och högt, blev lägre och passivt.
I december lämnade Sandstö och utåt sägs det ha varit frivilligt. Ungefär en vecka efteråt anställdes Tufegdzic och det är svårt att precisera hur han vill att Värnamo ska spela. Serben har nämligen inte varit lika konsekvent i sitt strategival. Han har skiftat båda när det kommer till formation och speluppbyggnad. Under hans tid har IFK både varit ett spelande lag med mycket kortpassningar och ett kontringsbaserat lag med höjdbollar mot Antonson. En skillnad mot Sandstö är att IFK klivit högre i pressingen.
Vid en analys av tränarvalen uppkommer den tidigare nämnda frågan; Vad vill Pettersson och ledningen att Värnamo ska vara för något? Man behöver inte bara ha en tanke vid tränarval utan också när spelare värvas. Om det inte finns så riskerar det att uppstå en ”miss-match” mellan värvningarna som görs och tränarens strategi. Problemet är relevant i detta sammanhang. Exempelvis, när Värnamo kliver högt uppstår ytor där bak och det ger motståndarna möjligheter att ställa om. Då hade det varit lämpligt med en snabb försvarare, och det är inte Andersson, Bergqvist eller Rapp. En annan svaghet är att Värnamo, efter Therns skada, saknar en trygg passningsfot på mitten. Såväl Robertsson, Kujundzic och Ishak, som lirat en del på mitten, är för misstagsbenägna.
De spelare som plockats in under Petterssons tid är följande; Rufai Mohammed, Pawel Cibicki, Alasana Badjie, Erik Freij (uppflyttad), Marcus Antonsson, Noah Shamoun, Souleymane Coulibaly, Antonio Kujundzic, Otsu Liimatta, Kai Meriluoto, Kent-Are Antonsen, Malcom Moulare, Samuel Ohlsson, Douglas Berqvist, Sigge Jansson, Victor Claesson (spelklar i juli) & Arash Motaraghebjafarpour (spelklar i juli).
Det är blandad skara där vissa värvats för att vara nyckelspelare medan andra är tänkta som reserver. En översiktlig slutsats är dock att ingen, i alla fall inte hittills, har gjort någon större succé. Det har funnits enskilda insatser som varit bra men det är ingen som varit bärande under en längre period och gjort laget bättre som helhet. De största besvikelserna är tveklöst Antonsson och Bergqvist. Antonsson väntades vara en målgaranti men har gjort ett mål på 17 tävlingsmatcher under 2026. Bergqvist hoppades man skulle ge försvaret stabilitet och förhindra att enkla mål släpptes in. Efter en vår med honom ör dock IFK den klubb som släppt in flest mål i Superettan.
Victor Claesson-effekten?
Som tidigare antytt kommer Claesson att vara spelklar efter uppehållet och det är något som inger hopp. Spelaren har en fin karriär när det kommer till både klubb- och landslag. Samtidigt är det allt annat än givet att han höjer laget trots att det finns fina meriter i bagaget. Det går att bekräfta med Antonsson-exemplet. Claesson kommer närmast från FC Köpenhamn och under säsongen 2025–26 var han inte ordinarie utan han startade knappt hälften av matcherna. Det är en indikation på att han tappat i kvalité. Vidare finns det en skaderisk för en 34-åring.
Slutsatsen är inte att Claesson är en dålig spelare. Men, situationen i Värnamo har varit rörig de senaste två åren och det är svårt för en enskild spelare att ”sminka över” det. Därutöver är Claesson på fel sida av 30-sträcket och det påverkar i regel den fysiska förmågan. Det man kan hoppas på är att han kan komma in med ny positiv energi tillsammans Bergstrand, samt bidra med sin erfarenhet och vara en ledartyp.
