Pontus Jansson (NY) Han har varit bra hela inledningen på Allsvenskan men mot Djurgården var han verkligen en jätte när han styrde försvaret. En ledare och en krigare. Men så på ett ögonblick försvann fokus från hans insats och vändes till oro när skadan skedde. Att se Ponne bäras ut på bår gjorde ont i hjärtat. Men han verkar övertygad om att han ska komma tillbaks, och han har ju ett exempel (Dahlin) i sin närhet som visar att det kan gå, även vid en (för fotbollsspelare) hög ålder. Dessutom kommer han säkert att kunna tillföra en hel del, som ledare, även när han är utanför spel.
Lyssnar på lugnande röster (NY) Såklart blir det stora rubriker och mycket snack när en spelare skadas allvarligt. Särskilt när det handlar om en kapten och ledare som Ponne. I alla medier tillfrågas experter om hur de tror att det ska påverka MFF. Katastrof är nog det vanligaste ordet jag sett, eller andra varianter på det. Det är lätt att dras med i domedags-tänket men jag väljer att lyssna på Behrang i Sydsvenskans podd och den alltid lika kloke Ole Törner i en krönika i Gasetten. Båda pratar om att det inte behöver innebära katastrof. Det kräver att fler spelare steppar upp och att man går samman ännu starkare som lag. Självklart kommer det att bli oerhört tufft. mot DIF visade laget att man kan och vill kriga för varandra. Det behöver de fortsätta visa nu.
Grisiga poäng (NY) Det var inte en vacker seger i fredags. Det var kamp, det var krigande och det var, som många valt att kalla det, grisigt. Men, man får ju exakt lika många poäng för grisiga segrar som för dem som bygger på skönspel. Och i det här läget var det nog inte fel med en riktigt grisig seger. Som jag sa i förra punkten - man krigade för varandra, för laget och det är mycket värt för ett lag som varit långt ner i källaren känslomässigt.
Robin Olsen (och andra goa gubbar) (NY/2) Även om Ponne var den verklige jätten i försvaret så hade han tre andra intill sig i backlinjen och dessutom en storspelande Robin Olsen bakom sig. Ja, jag vet att jag sagt det förut men det är återigen värt att konstatera hur skönt det är att Robin startat säsongen bra, efter det tunga 2025. Nu får vi väl se hur det är med honom - han verkade ju ha en hel del problem med benet i slutet av matchen och har stått över någon träning denna veckan. Men, skulle han inte kunna spela så har vi ju en “hyfsad” ersättare i Johan Dahlin.
Haksa målade på hörna (NY) Jag har gnällt lite på Haksa i samtal med fotbollsvänner. Jag har tyckt att han sett lite loj och ointresserad ut när han gjort inhopp och inte fått det att stämma. Men, i fredags såg det riktigt bra ut och så härligt det var att han fick göra mål! Och på en hörna inte att förglömma. Merparten av våra hörnor har siktat på Ponnes huvud, ganska förståeligt. Men när nu den möjligheten inte kommer att finnas på ett bra tag så är det skönt att se att vi kan göra hörnmål även på andra sätt.
Njut av stunden (2) Jag avslutar med att bygga vidare på kollegan Pontus punkt från förra veckan. För även om spelet inte är drömmigt vackert, vi kom undan med hjärtat i halsgropen i fredags och Ponne har blivit skadad så är ju nuläget trots allt betydligt bättre än vad många domedagsprofeter förutspått. Efter tre matcher står vi på sju poäng och med segrar i de två senaste matcherna. Flera spelare börjar se mer ut som sina bättre jag. Och dessutom, som en bonus så har vi ett underbart vårväder! Varför inte njuta av tillvaron som den är nu, istället för att oroa sig och gräva ner sig för det som kanske, eventuellt kommer att hända längre fram?
Hur kan man få för sig att skriva till en annan människa att man hoppas att hens karriär är över, att skadan är allvarlig och liknande saker? Det övergår verkligen mitt förstånd. Jag tycker det är tillräckligt illa att bua ut en spelare, som uppenbart är åtminstone hyfsat allvarligt skadad då han bärs ut på bår. För att man tycker att han maskat, för att man tycker illa om honom eller bara för att han tillhör ett annat lag. Men där kan man kanske till viss del skylla på att det “sker i stridens hetta”. Men att sätta sig vid telefonen eller datorn, leta upp spelarens profil på sociala medier, skriva ett gräsligt meddelande och skicka?! Vid det läget bör reptilhjärnan ha kopplats ur när adrenalinet från matchen lagt sig. Jag har sett flera exempel på spelare som fått ta emot den här typen av meddelanden och hat i olika form. Och varje gång blir jag lika jävla trött på mänskligheten.
