Det finns stormatcher. Sedan finns det matcher som bär med sig ett helt lands historia.
För den genomslittlige VM-tittaren blir Argentina–England en häftig fotbollsmatch. En kamp om en plats i finalen, där Lionel Messi jagar ännu ett kapitel i sin sagolika karriär och England hoppas ta "fotbollen ska komma hem".
Men i Argentina känns det annorlunda.
Där handlar mötet inte bara om tabeller, statistik eller taktiska dispositioner. Det handlar om minnen. Om berättelser som gått i arv mellan generationer. Om en rivalitet som är betydligt djupare än vad många utanför landet kanske inser.
Malvinas - ett krig som satte djupa ärr
Det betyder inte att dagens spelare bär ansvar för historien. Lionel Messi har inte upplevt Falklandskriget som soldat och Jude Bellingham har ingen koppling till händelserna 1982. Ändå kliver båda in i en berättelse som började långt innan de själva föddes.
I Argentina används fortfarande namnet Islas Malvinas. Frågan om öarna är en del av landets identitet, den finns i skolundervisningen, på kartor och under den nationella minnesdagen den 2 april då veteranerna från kriget hedras. För många svenskar är Falklandskriget ett historiskt kapitel. För många argentinare är Malvinas fortfarande en levande del av det nationella medvetandet.
När jag själv bodde i Argentina märktes det tydligt. Malvinas-flaggan hissades alltid ståtligt bredvid den argentinska. Barnen sjöng Argentinas version av den malvinska nationalsången flera gånger per termin.
Det är också en fråga som enar ett annars, så många gånger, spittrat Argentina. Ekonomiskt och politiskt är det ofta turbulent i Argentina. Med över 200% inflation under flera år av 2020-talet, med politisk instabilitet och hög korruption är de flesta frågorna laddade och polariserade. Det gör Malvias så unikt. Höger, vänster, mitten eller neutral. Det spelar ingen roll. Samtliga argentinare slår sig gemensamt för bröstet och berättar: Las Malivas son nuestras - Malivas är vårt.
Så mycket mer än en match
Det är också mot den bakgrunden som fotbollen fått en särskild betydelse.
När Diego Maradona ledde Argentina till seger över England i VM 1986 var det inte bara en kvartsfinal. För många argentinare blev matchen en symbolisk upprättelse efter ett krig som fortfarande gjorde ont. "Guds hand" och solomålet några minuter senare blev därför mer än två mål – de blev en del av landets kollektiva berättelse. Det "gav tillbaka" för de stupade soldaterna i ett megningslöst krig, för att "deras öar" hade blivit bestula över hundra år tidigare.
Samtidigt är det viktigt att förstå att rivaliteten inte enbart bygger på politik. Den har också vuxit fram genom fotbollen själv. Kvartsfinalen 1966 med Antonio Rattíns omdiskuterade utvisning, det dramatiska mötet 1998 med David Beckhams röda kort och Argentinas seger efter straffar, samt Englands revansch i gruppspelet 2002 har alla lagt nya lager till en redan laddad historia.
Det gör att Argentina–England blivit något få andra landskamper är. Varje generation får sitt eget kapitel.
Samtidigt finns en annan sida som sällan lyfts fram. Den genomsnittlige argentinaren går inte runt och ogillar England. Tvärtom följer miljontals människor Premier League varje helg. Manchester City, Liverpool, Arsenal och Manchester United har stora supporterskaror även i Buenos Aires. Harry Kane, Jude Bellingham och många andra engelska stjärnor respekteras för sin kvalitet.
Men när landslagen möts förändras perspektivet.
Då är det inte klubblag eller individuella spelare som står i centrum. Då blir landslaget en symbol för något större. Inte för att människor vill återuppleva historien, utan för att historien fortfarande finns där, som ett eko runt varje Argentina–England.
Kanske är det därför Lionel Messi aldrig riktigt jämförts med Diego Maradona just i de här sammanhangen. Maradona fick sitt definitiva ögonblick mot England redan 1986. Messi har däremot, trots över två decennier i landslaget, aldrig tidigare ställts mot England. Att hans första möte nu kommer i en VM-semifinal känns nästan osannolikt – men också märkligt passande.
Det gör inte Messi till en ny Maradona. Och det behöver han inte bli.
För varje generation skriver sin egen historia.
När domaren blåser igång semifinalen kommer resten av världen att se två världslag göra upp om en finalplats. Men för många argentinare kommer matchen också att bära med sig minnen från 1966, 1982, 1986, 1998 och 2002.
Historien avgör inte semifinalen.
Men den kommer, precis som alltid när Argentina möter England, att finnas med på planen.
