Olle Ljungström (trots att han var ”gnagare”)
När jag reste ner tre veckor till min son Jonathan på Öland tidigare i somras var ett av de primära målen att få se Hammarby-matcher tillsammans, eftersom det var ett tag sen. Hans nya vackra lägenhet i Borgholm är inredd med vackra böcker, vacker konst, grönvita halsdukar i fönstren. Så, vi bänkade oss framför den nyinförskaffade storbildsskärmen och… fick på käften. Inte i en utan TRE matcher. Till slut skrattade vi bara. Vi vet ju, vi har varit med om år i träsk, så vi gick Borgholms gränder fram i kvällningarna efter baden och middagarna och mötena och spelade Olle Ljungströms ljuvliga ”Jag och min far”. Sedan drog jag tillbaka till Göteborg, sorgsen men glad. Uppehåll. Och vad händer. Jo, återstart. Två raka vinster. Vi skall kanske aldrig mer se matcher tillsammans. Fast, det skall vi ju.
Att stänga matcher
Kalmar FF har under Toni Koskela och hans stab om inte totalt förvandlat Kronobergs-klubbens DNA så åtminstone anammat en mer attraktiv fotboll som har gett hyfsad utdelning, Man förfogar över en någorlunda bred trupp, sett till förutsättningarna, och ambitionerna måste gillas. Charlie Rosenqvist och Abdussalam Magashy är sevärda individuella spelare i blomning och man har ett kollektiv som i ärlighetens namn skall räcka till fortsatt allsvenskt spel. Detta skulle nu ställas mot ett inför sommaren yrvaket Hammarby som samlat krafter, fått in en helt ny tränarstab och dessutom kom stärkta efter bortavinsten i återstarten i regnbältets Borås. Det skulle väl bara kunna sluta på ett sätt? Ja, och gjorde också så.
För fotbollsklubbar och människor i allmänhet men nog spelande klubbar som Hammarby och människor med fantasi i synnerhet gäller: tålmodighet, att inte gå helt offside i vare sig kontringslägen mot köttmurar eller äktenskapsgräl och bodelningar. Privata relationer har jag det visat sig att jag har varit usel på – där är ensamheten som störst - men i just fotboll handlar det inte sällan om snabbt ledningsmål och hållen nolla bakåt, den kollektiva homogeniteten och de individuella kvaliteterna. Att Henrik Rydström nu valt att två matcher i rad skapa kontinuitet med raka startelvor är också, tror jag, bra för truppen som helhet att förhålla sig till.
Målen mot Kalmar FF var inte direkt som hämtade ur skönhetsboken, men det spelar mindre roll. Båda var frukten av överlägsenhet, båda gav oss mer kol till lokomotivet. Alla önskade vi fler mål, men i 60 minuter var detta en hyfsat väl genomförd måste-match av Hammarby. Avslutande halvtimmen vill jag mest mumla om, men så kan det se ut, och den kommer att analyseras på Årsta, var så säkra. The door was closed, vinnarspåret taget, vilket är ett väldigt gott tecken i detta nya utvecklingsskede. Ett flertal spelare stack ut, andra gjorde det inte. Fast jag vill ändå påstå att jag ser en tendens till något som möjligen – skriver: möjligen – kommer att räcka långt. Låt mig förklara.
Rydström-effekten
Nåja, vi får nog avvakta ytterligare en månad innan vi summerar effekten, men: Det är väldigt mycket som stämmer.
Den sportsliga ledningens grund till hur man vill att Hammarby skall spela och agera har varit glasklara ända sedan Stefan Billborns och Joakim Björklunds dagar, och vi kan konstatera att den har byggts på säker grund. Stefan och Jocke bärgade oss ett pandemiguld i Svenska Cupen, resan i Allsvenskan har härbärgerats. Många gör det så förtvivlat enkelt för sig när man påstår att den efterlängtade seriesegern borde ha bärgats för längesen, och gärna år i rad. Det fungerar inte så. Vi har motståndare också. Hur det ser ut på Årsta kanske inte grejar att stänga ner ett 2-0-överläge på Hisingen.
Det kan behövas förändring då, en ny röst som inte måste göra mer än att skruva på detaljer i det som redan finns – i vårt fall det som byggts av Kim Hellberg och Kalle Karlsson. Jag högaktar dem båda, de har gjort otroligt mycket för Hammarby. Med Henrik Rydström kommer en helt annan röst. Innan vi pratar om ”effekt” måste vi komma ihåg att vi är inne i en process. Alltså är varenda vinst oerhört viktig.
Det har inte att göra med att jag och Henke i stort sett delar samma litteratur- och musiksmak… Eller, jo, det gör det, på samma sätt som jag blivit vän med Tony Gustavsson. Man delar ett tänk, ett perspektiv på livet, på relationer och på… fotboll. Det betyder något, och…
… vad jag tror kommer gynna Hammarby är att Henrik Rydström – och jag känner inte honom, har bara intervjuat honom en gång efter en horribel Hammarby-insats då han var spelare – är vad jag vill kalla för en ”mjuk auktoritär”. Det är inte så att han kommer med några Ipren mot lindrig skada, men en tydligare definierad defensiv vilket ger en större frihet i uppspelsfaserna. Och det har genast gett effekt, vilket säger en hel del om ledarskapet.
Att skruva på små bitar i ett befintligt bygge fungerar inte bland byggnadsarbetare i till exempel Grekland, där det till slut mest står betongskelett bland vattenspridarna ute på slätterna, men i Hammarby i dag finns en grundtrygghet som jag är övertygad om är en av bultarna i Henkes hjärna för att hoppa på tåget. Han tror på det, spelarna tror på det. När han säger att det finns en ”hungrig karaktär” hos samtliga i spelartruppen, ja, då tror jag på honom. Inte minst för att det är en litterär liknelse!
Den nära framtiden
19 juli, Degerfors hemma
23 juli, Anderlecht hemma
26 juli, BP borta
30 juli, Anderlecht borta
Därefter en dryg veckas ledighet inför ett gynnsamt augustischema.
Ser det tufft ut? Sure, men inget att lägga någon vikt vid över huvud taget. Det är bara att gilla läget för spelare som har mellan 75000 och 150000 i månaden i sina yrkesroller, leva drömmen, gå ut och njuta av äventyret och arbetet, och någonstans brinner min känsla av att vi har rätt kvinnor och män att styra skeppet.
Utropstecken och orosmoln
Det jag såg av vår vänsterkant i första halvlek i går var som att lyssna på ”Highway Man” på repeat. Så bra, så synkat, så in i helvete bra. Noah Persson har fått en ny och definitivt välförtjänt roll. Victor Lind framför honom avlastas då i defensiven och tillsammans skapar de en enorm kraft framåt, vilket ju syntes vid 1-0-målet.
Paulos Abraham: Vilken man! Han är i boxen igen, även om det var ett fulmål, men låt oss inte glömma hans uppoffrande arbete över precis hela planen, någon han får oförtjänt lite cred för. Han framstår alltmer som en klippa för oss.
Frederik Winther och Noah Persson: Jag känner mig helt trygg bakåt på den kanten, strålande insatser…
… medan jag däremot mer ifrågasätter högerflanken, och jag har varit inne på det tidigare under säsongen att vare sig Hampus Skoglund eller Montader Madjed direkt peakar. Tack och lov har de en Markus Karlsson, och i matchen mot Kalmar Tesfaldet Tekie, som städar upp. Dessvärre har det sett ut så hela säsongen, och det kommer inte att hålla mot mer kvalificerat motstånd. Verkshöjderna finns där, men till slut måste det levereras mer än i enskilda situationer.
Nahir Besara. Visst, Nahir har gjort såväl mål som assist även denna säsong, men till att återigen vara Allsvenskans bäste spelare är det faktiskt en bra bit. Jag ger er en spaning om vad det kan bero på: För mycket fokus på honom inför säsongen. Jag tror att han är i utmärkt form, men något fattas. Kan det vara att han är alltför involverad i att vara ”extra huvudtränare”, att det blev för mycket fokus och annat inför säsongen? God only knows. Han behövs inför det som komma skall.
Svart rykte
Ja, jag måste avsluta med detta fruktansvärda ryktet att Nicola Vasic uppenbarligen lär vara på väg till GAIS.
Är det okej?
Inte på något sätt.
Om nu detta stämmer kräver jag faktiskt av den sportsliga ledningen att de talar ur sina raka skallar och verkligen förklarar, inte kommer med oempatiska dumheter som att ”det var bäst för alla parter”.
Man säljer inte spelare till toppkonkurrenter i Allsvenskan. Jag kan aldrig för mitt liv tänka mig att det är Nicos vilja.
Till sist
Hammarby har drygt 10 lag, tjejer och killar, i Gothia Cup. Det är inte alltid det är roligt att bo i Göteborg, men…
