När man plöjer franskspråkiga tidningar om Tunisien(som man gör...) och dess öde i fotbolls-VM, så ser man en rätt genomgående trend inför den sista avslutande matchen mot Holland.
Laget skall avsluta med värdighet. Laget skall behålla sin ära. Laget skall visa respekt för flaggan och sitt land. Laget skall inte återvända till hemlandet med svansen mellan benen utan med mod,kraft och med god moral.
Ceterum censeo Carthaginem esse delendam
Jag drack en kopp stärkande kaffe denna morgon och läste utdrag från en intervju med Hannibal Mejbri från le Quotidien, något från Elias Skhiri som publicerades på www.afrika-foot.com och en kort intervju med tränare Rénard på AP. Det var rätt entydigt. 1-5 och 0-4 i två matcher är fjärran från vad man förväntat sig. Fortfarande lever minnet i landet av en afrikansk nations första vinst i ett VM 1978, första titeln i afrikanska mästerskapen 2004 och det faktum att man slog blivande finalisterna Frankrike 2022. Man vill inte återvända till Tunisien, detta stolta land med sin fantastiska historia, som fullkomligt massakrerade spelare. Det räckte med att Cato sade i romerska senaten " Ceterum censeo Carthaginem esse delendam"(för övrigt anser jag att Karthago skall förstöras) och med det en yttre romersk kraft. Man vill inte förstöra detta innifrån. När Cato sade detta så var det starten av det tredje puniska kriget och det som slutligen lade ner Karthagos styrkor. Matchen mot Holland är naturligtvis inte att se som det tredje puniska kriget, men när det gäller förstörelse av ett lag, så känner spelare och lag ungefär så.
Styrka och heder
"Strength and honor" sade Maximus i "Gladiator" innan han gav sig i det inledande episka slaget mot germanerna. För Hervé Rénard gäller det att samla ihop sina spelare och på ett maniskt sätt skapa förtroende, styrka, sammanhållning och bilda en mur gentemot det holländska laget. De organgeklödda kommer att spara några spelare som har gula kort, men hur hårt går man för det? Ettan får troligen Marocko och tvåan Brasilien. Det känns hyfsat kraftfullt i en sextondel. För Tunisien gäller heder och att ha respekten med sig hem. Man vill återvända till Tunis med någon form av högburet huvud även fast det kan kännas tufft.
Nästa steg
Efter VM kommer tankesmedjan att börja verka. En fullständig analys av VM har redan startats. På olika nivåer av förbundet har man börjat se sig själva i ansiktet om vad som fallerat. Troligtvis blir det mycket yttre faktorer som kommer att nämnas medan vissa bloggare menar att hela förbundet är genomkorrupt, att slutningarna inom förbundet är stora, organisationen och pengar som slussas från förbundet till lagen och akademier saknas, utbildade tränare är en brist och att man inte lyckats med det som exempelvis Marocko och Algeriet har gjort- dvs utnyttjat sin diaspora. Vidare är det fullt krig mellan toppklubbarna i landet och det gynnar varken spelarutveckling eller publiktillströmning.
En sak som dock är intressant är att Hervé Rénard har aviserat att trots VM2026, som var hans uppdrag, så ser han en utvecklingspotential i laget och han skulle vara intresserad av en fortsättning.
Tunisien skall avsluta VM. Med värdighet eller blir det en ny smäll, som landet får leva med i årtionden?
