Det blev inget VM-semifinal för Belgien. Resan tog slut i kvartsfinalen mot Spanien efter en sen 2–1-förlust. Och det gör nästan extra ont eftersom Belgien faktiskt var så nära att ta matchen till förlängning.
Inför avspark var känslan att det här kunde bli en väldigt lång kväll. Spanien hade varit turneringens kanske bästa lag medan Belgien fortfarande letade efter den där riktigt kompletta prestationen. Men Rudi Garcia hade återigen en plan.
Belgien accepterade att Spanien skulle ha bollen. Det var ingen överraskning. Målet var istället att ligga kompakt, stänga ytorna och slå till när möjligheten dök upp. Under långa stunder fungerade det faktiskt riktigt bra.
Visst, Spanien styrde matchbilden och hade ett stort bollinnehav men Belgien försvarade sig med en disciplin som vi inte sett tidigare under turneringen. Brandon Mechele och Nathan Ngoy stod för en stark insats i mittförsvaret medan Thibaut Courtois gång på gång visade varför han fortfarande tillhör världens bästa målvakter.
Till slut kom ändå 1–0. Fabian Ruiz högg på en retur efter ännu en räddning från Courtois och Spanien fick den utdelning de hade jagat.
Men till skillnad från tidigare matcher föll inte Belgien ihop. Istället svarade man nästan direkt. Charles De Ketelaere som vuxit enormt under slutspelet nickade in kvitteringen efter ett fint inlägg. Hans turnering blev på många sätt symbolisk för det här belgiska landslaget. Han började trevande men växte för varje match och tog ett allt större ansvar när laget behövde det som mest. I den andra halvleken handlade nästan allt om överlevnad.
Spanien tryckte ner Belgien allt längre bak i planen. Courtois fortsatte att rädda sitt lag och de belgiska spelarna kastade sig framför avslut blockerade skott och kämpade för varje meter. Det var inte vackert men det var modigt.
Sedan kom ögonblicket som förändrade allt. Med bara några minuter kvar tvingades Courtois kliva av skadad. Ett tungt slag, inte minst mentalt. In kom Senne Lammens, som kastades rakt in i VM:s kanske svåraste uppgift.
Han hann knappt bli varm. Två minuter före full tid sköt Pau Cubarsí ett skott som Lammens inte lyckades hålla. Returen föll perfekt för Mikel Merino som enkelt kunde slå in 2–1. Ett brutalt avslut.
Det är lätt att peka på Lammens men det vore orättvist. Han kastades in i en omöjlig situation och sådant här händer målvakter. Framför allt hade Belgien redan levt farligt under stora delar av matchen.
Samtidigt går det inte att komma ifrån att Belgien lämnade turneringen med huvudet högt. Efter den svaga gruppspelsstarten mot Egypten och Iran var det få som trodde att laget ens skulle nå kvartsfinal. Men segrarna mot Senegal och USA gav självförtroende och visade att det finns något att bygga vidare på.
Rudi Garcia lär fortsatt få kritik. Belgien har stundtals sett väldigt osynkroniserat ut och det taktiska spelet har inte alltid övertygat. Men han lyckades också skapa ett lag som aldrig gav upp som växte in i turneringen och som stod upp mot ett av världens bästa landslag.
Förlusten svider men den känns annorlunda än många tidigare belgiska uttåg. Den här gången föll Belgien inte för att man vek ner sig. Man föll mot ett bättre lag efter att ha kämpat hela vägen in i slutminuterna.
Och kanske är det just där framtidshoppet finns.
Den gyllene generationen är historia. Men med spelare som Charles De Ketelaere, Jérémy Doku, Nicolas Raskin, Nathan Ngoy, Diego Moreira och Matías Fernández-Pardo finns en ny generation som har visat att den kan konkurrera på den största scenen.
Den amerikanska VM-resan tog slut i Los Angeles. Men känslan är ändå att Belgien har tagit ett första steg mot något nytt.
