Friday I´m In Love - Himmelsblå lågkonjunktur

"Nästa år vinner de guld, Pontus. Du skall få se."

Ja, ungefär så lät det under flera säsonger när jag började följa Malmö FF som liten påg i slutet på 1970-talet och början på 80-talet. För trots MFF:s bragd i Europacupen 1979, hade föreningen inte vunnit allsvenskan sedan 1977.

Åren gick och i takt med att jag blev tonåring och mer självständig började jag misstro min far och mina farbröder som upprepade samma tomma ord varje höst när vi satt där och huttrade på Malmö Stadions södra läktarkoloss.

MFF var mitt i en generationsväxling, Bosse och Krister var ett minne blott, Bob Houghton, Janne Möller och Robert Prytz hade dragit utomlands och managern Keith Blunt kämpade förgäves med att läka ihop spillrorna efter ett svunnet mästarlag. Sen kom Roy.

Resultatet blev en perfekt storm. MFF:s talangscout, Inge Blomberg, fick full utveckling på sina "gräddbullar", den briljante Roy Hodgson förädlade dem och tillsammans med erfarna spelare som Ingmar Erlandsson, Anders Palmér, Magnus Andersson och en hemkommen Janne Möller, skapades ett lag som vann allsvenskan fem år i rad. Min väntan var över.

Inget varar dock för evigt och plötsligt förändrades transfermarknaden radikalt. Att behålla de bästa spelarna en längre tid blev omöjligt för svenska lag och Roys gyllene era tog slut i decennieskiftet mellan 80- och 90-tal efter att bland andra Martin Dahlin, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Roger Ljung lämnat föreningen.

1990-talet blev en Golgatavandring som egentligen ganska logiskt slutade med Malmö FF:s degradering till Superettan 1999. Pengarna var slut och man hade konsekvent svårt att skriva långa kontrakt med de spelare som gjorde skillnad vilket slutade med många försäljningar där vi tog för dåligt betalt. Sen kom Zlatan.

Plötsligt dök det upp ett gängligt, urstarkt barngeni som senare skulle bli Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna och med hans hjälp tog vi oss upp i allsvenskan igen och föreningen såg till att få ordentligt betalt när hans oundvikliga flytt ut i den stora världen väl kom.

MFF förvaltade visserligen inte pengarna så bra, men man lyckades i alla fall anställa kloke General Prahl och värva ihop ett lag som 2004 bärgade det första guldet sedan 1989. För mig som upprepat "Nästa år vinner de guld, Adam. Du skall få se." till min son, var det en glädje blandad med stor lättnad.

Sen kom en kortare svacka där Sören Åkebys svaga tränarskap, dåliga värvningar och ekonomisk misskötsel hämmade MFF och för ett tag såg det mörkt ut igen.

Roland Nilsson kom in som tränare 2008 och byggde upp truppen och 2010 kom Håkan Jeppsson in som ordförande och styrde upp organisationen och stabiliserade ekonomin och så var vi mästare igen.

Sedan dess har vi med få undantag varit ett topplag, inte minst tack vare Markus Rosenbergs legendariska sex återkomstsäsonger, inspelade Champions League-pengar och en väl fungerande organisation.

Det finns dock fog för uppfattningen att även denna framgångsera nu nått sitt slut. Vi har inte vunnit guld sedan 2024, vi missade Europaspel i år och mycket talar för att vi gör det även nästa år. I takt med detta försämras ekonomin och osäkerheten sprider sig.

Just därför kan det vara klokt att ibland få ett historiskt perspektiv. Ser vi tillbaka på våra himmelsblå lågkunjunkturer finns det trots allt ett hoppfullt mönster och det är att vi alltid kommer tillbaka till toppen. Till och med efter att ha varit i Superettan och vänt.

Malmö FF idag är klart bättre rustat för en svacka än vad vi varit under tidigare decennier så det gäller att inte tappa modet. Det finns ett hårt arbete att utföra, men vi vet, vi kan.

Om ni trodde allting var förlorat. Att Malmö skulle lägga sig och dö. Då kan du ingenting om vår historia. Vi är Malmö Vi är Malmö – MFF.

Idag för tjugo år sedan , på tal om lågkonjunktur, åkte MFF på en av sina mest förnedrande förluster. Efter att ha lett med 0-3 i paus borta mot Gefle förlorade vi med 4-3 efter en osannolik vändning av norrlandslaget.
En tragikomisk twist var att en god vän till mig just då jobbade som hjälparbetare i Darfur i Sudan, men som på grund av en diktaturens nyck satts i husarrest i huvudstaden Khartoum. Jag och min vän, som är en fanatisk MFF:are, hade sms-kontakt under matchen och i hans eländiga situation var MFF:s tremålsledning i paus hans enda ljuspunkt i livet. Den släcktes dessvärre och resten av kvällen i Khartoum skall enligt uppgift ha spenderats i sällskap av en flaska förbjudet sudanesiskt hembränt.

Veckans låt går också på temat elände, här är får ni en riktig countryklassiker med Travis Tritt och Marty Stuart.