Motala
Måndag morgon och ett ovanligt tidigt uppvaknande mitt i semestern. Daggen blänker i gräset, några småfåglar begår frukost på smulorna från gårdagens middag på altanen och långt borta i kvarteret mullrar en sopbil. Det ser ut att bli vacker dag även idag.
För vaken är man. Gårdagens förlust rev antingen ner alla förhoppningar om pånyttfödelser och vändande trender eller bekräftade dystopierna om att Malmö FFs trupp är för svag och felkomponerad för att hävda sig i en toppstrid. Möjligen är jag sist på bollen, men detta var min riktiga ögonöppnare.
I statistiken ser det ut som en knapp förlust med stora delar otur och en försvårande utvisning i det avgörande slutskedet. Sånt som händer, kan man tycka. Men i verkligheten var det en match som Elfsborg avgjorde tidigt och kunde vinna utan att förta sig.
Det var ett ärligt och tydligt besked om vad MFF är och var laget står idag. Det är varken en katastrof, en bottennotering eller skandal. Det är vårt nya utgångsläge.
Man kan älta och förbanna allt som gått snett och förlorat sedan guldet 2024, säsongen 2023 eller Rosenbergs avsked 2019. Man kan skrika på avgångar och peka finger åt ansvariga. Man kan också mer drastiskt säga upp ett årskort, sina streamingkonton och sitt medlemskap för att markera sitt missnöje.
Men det är inte tid för det nu.
I knappt ett halvår har nye ordföranden Zlatko Rihter varit på plats och börjat ta tag i strategier och strukturer inom klubben. Sportchefen Philip Berglund Berglund tillträdde för knappt två månader sedan och har haft ett halvt transferfönster på sig att sätta prägel. Tränaren Gaute Helstrup har haft hand om laget i tre veckor och lika många matcher på sig att lära känna spelarna och sätta upp en spelidé.
Åtgärderna är på plats. Framtiden är redan här. 2026 måste fortsätta att vara tålamodets år.
Framåt Malmö!
