Suo sibi gladio hunc iugulo
Ett uttryck som kännetecknar IFK Göteborg och allt runt omkring kamratföreningen. En latinsk sägning som ungefär kan översättas till:
Konsten att slå undan benen för sig själv.
För det är precis vad som hänt – igen.
Under tisdagen och onsdagen strömmade drygt 1 500 blåvita supportrar in i den estländska huvudstaden. Bara dagar före avresan hade tidigare huvudtränaren Stefan Billborn fått foten och parhästen Joachim Björklund skulle nu leda laget på egen hand.
Den första uppgiften för den nygamle tränaren var att vända underläget till avancemang mot seriesuveränen Levadia Tallinn. Ett lag som för ganska exakt en vecka sedan tog sig till Göteborg och chockade många. Under min livstid har jag aldrig tidigare sett ett så pass svagt motstånd besegra IFK Göteborg i en så betydelsefull match.
Invasionen
De tillresta supportrarna drog till sig uppmärksamhet direkt – Estland döptes för några dagar om till "Festland". Senast IFK Göteborg spelade i Europa var 2021, men senast de blåvita supportrarna fick uppleva ett riktigt europeiskt bortafölje var redan 2016.
Få supporterskaror har de senaste decennierna fått utstå lika mycket som IFK Göteborgs. Hyllningarna har varit många de senaste åren – och även om skivan börjar bli något repig förtjänar den att spelas igen.
Den turbulens som präglat klubben under lång tid har gjort att människorna som lagt ned tid, pengar och passion på den här föreningen också förtjänade den här resan. Framför allt när den slutade som den gjorde – och med vetskapen om att Bryssel om bara någon vecka eller två väntar, förhoppningsvis.
Inga uttryck kan få dessa att förstå
Trots seger, avancemang och lite glädje för första gången på länge kommer rubrikerna i efterhand att handla om något helt annat. En ytterst liten klick har berövat hjältarna i Tallinn de hyllningar de förtjänar – och eventuellt ytterligare en Europamatch på bortastå.
Den vandalisering som skedde inne på Levadia Tallinns arena är skandalös. De som låg bakom den verkar tro att det är någon sorts kutym att alla lagar upphör att gälla så fort man lämnar Sveriges gränser. Det är ett huvudlöst beteende som kommer att kosta klubben pengar men, framför allt, skapa ännu större sprickor i och omkring föreningen.
Låt mig vara tydlig.
99,9 procent av de tillresta blåvita fördömer det som skett och ska självklart inte lastas för beteendet. Det spelar dessvärre ingen större roll. Några oskyldiga kommer att dras över en kam, vilket också riskerar att skapa irritation – något den här klubben verkligen inte behöver.
Tillbaka till det latinska uttrycket.
Det är inget nytt under solen att någon i eller runt IFK Göteborg lyckas slå undan benen för sig själv. Om det inte är enskilda supportrar så är det talanger som berövas rätten att välja sin egen framtid, en klubbledning som inte förmår styra verksamheten, tränare som sparkas till höger och vänster eller spelare som inte klarar av att spela bollen till en annan blåvit.
Kanske är det nu jag ska bli konspirationsteoretiker och tro att det vilar en förbannelse över klubben.
Eller så är det dags att inse att något är systematiskt fel. Den insikten är knappast raketforskning, utan något de allra flesta förstått genom åren. Kanske handlar det därför inte om en Mikael Stahre hit, en Mats Gren dit eller ett enskilt rötägg till supporter – problemet är helt enkelt djupare.
Vill du bli miljonär? Lös frågan om hur IFK Göteborg ska komma till rätta med sin sällsynta talang – att gång på gång slå undan benen för sig själva.
För tydlighetens skull: Syftet är inte att likställa det olagliga och fullständigt oacceptabla agerandet i Tallinn med de beslut som spelare fattar på planen eller ledare fattar i styrelserum. Poängen är istället att visa hur IFK Göteborg gång på gång hamnar i situationer där någonting – oavsett om det handlar om enskilda individer, organisatoriska beslut eller andra omständigheter – står i vägen för att klubben ska kunna bygga vidare på sina framgångar.
