Då var det dags igen! Efter 39 dagar utan allsvensk fotboll var det äntligen dags att visa varför Mjällby förtjänar att vara med i toppstriden.
Jag ska erkänna att jag inte har sett träningsmatcherna då jag har varit i Houston och roat mig. Tyvärr sändes inte matcherna i USA. Jag vet – skandal.
Här är fem saker jag tar med mig från omstarten av Allsvenskan.
Trög start
Kanske ska det inte komma som någon större överraskning efter det långa sommaruppehållet, men Mjällby startade trögt. Det var lite slarv, lite brist på kreativitet och ett tempo som inte riktigt fanns där.
Sirius såg för den delen inte heller ut att vara i sitt allra bästa slag, men de kom in med lite mer energi och fick utdelning direkt. Robbie Uhr utnyttjade en svag närkamp från Iqbal och kunde till synes enkelt placera bollen bakom Vallinder.
Sirius gjorde långt ifrån en perfekt första halvlek. Efter ledningsmålet skapade hemmalaget inte särskilt mycket, samtidigt som Mjällby började ta över matchbilden. Det kom inte direkt, men efter ungefär en halvtimme började MAIF spela upp sig. Problemet var bara att man inte lyckades ställa tillräckligt många frågor till den blåsvarta backlinjen.
Den oerhört effektive Robbie Uhr
Om man hade börjat känna lite hopp efter slutet av den första halvleken var Sirius skyttekung snabb med att släcka det.
Efter bara 21 sekunder av den andra halvleken hittade Bjerkebo fram till Uhr i straffområdet – mål. Knappt fyra minuter senare spelade Samuel Adindu fram samma man till 3–0.
Där trodde man att matchen var avgjord.
Det var egentligen inte så att Sirius dominerade eller skapade mängder av chanser. Mjällby hade mer boll och nästan lika många avslut. Skillnaden var att Sirius, och framför allt Robbie Uhr, tog tillvara på sina möjligheter när gulsvart inte gjorde det.
En formstark Samuelsen
Uhr skulle visserligen göra ett fjärde mål senare i matchen, men innan dess hade en viss färöing presenterat sig.
Som jag tidigare nämnt har jag inte sett träningsmatcherna, men jag har ändå noterat Aki Samuelsens målform. Två mål mot FC Köpenhamn och ett mot Halmstad talade sitt tydliga språk.
Personligen har jag inte varit särskilt imponerad av honom under säsongsinledningen, men i dag såg han ut som en helt annan spelare.
Först ett välplacerat skott utanför straffområdet. Sedan var han själv välplacerad i boxen efter ett fint inspel från Max Nielsen.
Precis den offensiva injektion Mjällby behövde.
Miraklet i Uppsala
Aki Samuelsen var inte klar där.
Efter en frispark från just Samuelsen var Svanberg påpasslig på andrabollen och reducerade till 4–3. Hoppet levde.
Samtidigt var Uppsalalaget fortsatt farligt i sina omställningar och hade flera möjligheter att stänga matchen.
Som Mjällbysupporter kan man därför konstatera att det var minst sagt skönt att Sirius inte lyckades utnyttja dem.
I stället kom kvitteringen.
I den 91:a minuten fick Tom Pettersson fram tån på Miettinens inlägg och plötsligt stod det 4–4.
Miraklet i Uppsala var fullbordat.
Ett darrigt försvar
Jag borde kanske avsluta på ett mer positivt sätt, men det finns ändå en sak som jag tycker genomsyrade matchen.
Jag blev faktiskt förvånad när jag såg startelvan. Jag ber om ursäkt om jag missat någon information – och jag vet inte heller hur det såg ut under träningsmatcherna – men varken Norén eller Pettersson fanns med från start. I stället fick Tidsstrand ta plats som mittback.
Jag vet att Aksum gärna roterar i backlinjen, men det här överraskade ändå.
Och frågetecknen fanns inte bara på pappret.
Iqbal såg ovanligt osäker ut i flera situationer och överlag var det mer slarv än vi är vana vid att se från Mjällby, inte minst från lagkapten Gustavsson.
Förhoppningsvis handlar det bara om lite ringrost efter sommaruppehållet, och jag tycker inte att man ska dra alltför stora växlar av en enskild match. Samtidigt fanns det några tydliga orostecken i defensiven som laget behöver rätta till inför fortsättningen.
