Ett klassiskt Skåne-tifo
Som sig bör under den första hemmamatchen i juli kläddes Norra Stå i rött och gult. Ett gigantiskt gult kors drogs ner över läktaren flankerad av röda flaggor och röd rök. Extremt effektfullt i julihettan och en perfekt inramning till vad som skulle komma att bli en minnesvärd eftermiddag.
Det nya MFF?
Om det vi fick se idag är den första riktiga glimten av Gaute Hellstrups Malmö FF, så är det bara att lyfta på hatten. Spelarna slet, pressade och sprang på ett sätt vi inte sett på mycket länge. Men framför allt har vi fått tillbaka ett kantspel - på båda kanterna. Under en lång tid har det varit frånvarande, men idag fungerade båda flankerna suveränt med Noah Åstrand John och Oskar Sjöstrand till vänster, samt Jens Stryger Larsen och Sead Hakšabanović till höger. Spelglädjen är uppenbarligen tillbaka.
Sjöstrands fantastiska och ödesdigra minuter
Scenerna i slutet av den första halvleken innehöll allt. Noah Åstrand John bröt ett anfall, vände upp och hittade Oskar Sjöstrand. Sjöstrand dansade fram längs vänsterkanten som en balettdansör, snurrade upp ett passivt IFK-försvar fullständigt nere vid kortlinjen och vrickade elegant in bollen till Erik Botheim som stötte in 3–0. God natt, Götet. Men glädjen blev extremt kortvarig. Direkt efter avspark föll Sjöstrand till marken i en duell med en befarad knäskada. Om det är ett korsband lider jag oerhört med honom. Med Taha Ali på väg bort ser vänsterkanten plötsligt sårbar ut, mitt i all segeryra.
Kollektivet och spelarna som lyft
Det är lätt att hylla alla efter en 4–0-seger, men några förtjänar extra strålkastarljus. Jens Stryger Larsen slet som ett odjur på sin kant. Sead Hakšabanović såg ut som den där ostoppbara spelaren han var i Norrköping runt 2017 – han var överallt. Noah Åstrand John tog ett enormt defensivt ansvar samtidigt som han fyllde på i offensiven. Erik Botheim var tillbaka i den där klassiska måltjuvspositionen där han bara ska sätta dit den. Lägg därtill att de unga grabbarna – Kenan Busuladzic, Otto Rosengren, Malte Frejd Pålsson och Anton Höög – kliver in och tar för sig. Malte spred ett enormt lugn från sin position med tydliga gester om att han hade full koll. lide gytt.
Snacka om maximal utdelning på bytet
I halvtid tvingades en skadad Oskar Sjöstrand ut. In kom Anton Höög. Det hann knappt gå två minuter innan Höög snappade upp en löpboll på kanten, skar in mot mitten, sprang ifrån sin försvarare och behärskat tryckte in 4–0 bakom en chanslös Blåvitt-målvakt. Sicken påg, och vilket otroligt sätt att göra sitt första mål på.
PS 1: Det blir alltid lite komiskt när klackarna använder exakt samma melodi. IFK Göteborgs tillresta sjöng "Hata Malmö olé" , medan hemmapubliken svarade med "Forza Malmö olé" . Resultatet? Det lät mest som en mäktig dubbelklack för Di Blåe. Kom med något eget, Göteborg.
PS 2: Redan i den 58:e minuten, vid ställningen 4–0 och med drygt trettio minuter kvar att spela, ekade "Vi vann igen" över Eleda Stadion. Tidigt kan tyckas, men en dag som denna fullständigt rimligt.
PS 3: Credd till IFK:s klack som var klart bättre än laget.
